uppochnernerochupp

Yes. Jag har lyckats tjata till mig att fa aka hem fran Delhi istallet for Bangalore. Jag har tjatat och gnatat med STA varenda dag i tva veckor nu, skam den som ger sig. Ar det nat jag lart mig av mina israeliska vanner sa ar det att fixa balachan om man inte far som man vill. Eller som Dalai Lama sager: Never give up, no matter what happens never give up.

Hmm lite olika dimensioner pa min och tibetanernas situation.

Iallafall sa ar jag sa glad att jag kan aka fran Delhi och slippa kuska ner med tag en vecka till Bangalore. 11 dagar till i Bhagsu!

Bhagsu ar en liten bergsby som ligger pa 2000m hojd ovanfor McLeod Ganj. Jag bor i ett guesthouse som drivs av samma nepaleser som drev  guesthouset jag bodde i pa Paradise beach. Jag har inget riktigt tak, utan mer en pressening men sa lange det inte blaser ar det ratt mysigt. Mina grannar ar en indisk familj. Det ar mamma Anji som styr med jarnhand och klagar pa pappan som ar fortjust i party. Dottern Anita som ar 20, och inte far lamna huset och langtar till hon blir gift om tre ar, och brorsdottern Binki som ar 15 och jobbar som piga. Annorlunda liv.

Jag har klagat mycket under min tid har i Indien, att det ar pafrestande att resa i ett land dar kvinnor inte har nagot varde, att folk tror att du ar prostituerad for att du gar ensam pa gatan, men jag kan ju alltid ringa Gulf och klaga. Aka nan annanstans. Pengar ar min enda begransning. Anita och Binki har ingen frihet alls, inte ens friheten att uppfostra sina kommande dottrar annorlunda. Det ar svart att forsta, nar man pratar med nagon som har samma tillgang till engelskan som jag sjalv har.

Bhagsu ser ut som Korsbarsdalen i Broderna Lejonhjarta. Blommande korsbarstrad, omgivet av snokladda berg,  med en utsikt som aldrig tar slut. Det ar var och det kalvas och kvittras overallt. Dvarggetter med rosa pals,  asnor, hastar och mulor med varierande procentantal. Det finns kurser i allt man kan tanka sig har. Mycket musik och konstkurser, men aven hur man kan lara sig ga pa eld, indisk tempeldans, smyckestillverkning, motorcykelmekarkurser m.m. Jag gar bara pa yoga och en polsk tjej haller pa att lara mig att sticka.

Det ar mycket unga ensamresande tjejer har, har aldrig sett sa manga nan annanstans i Indien. Sa jag ar i gott sallskap. Det trekkas, yogas, ritas, lases och stickas om dagarna och om kvallarna samlas alla musikstudenter och haller konserter med varierande resultat. Var pa en otrolig bra nan kvall sen med ett japanskt par.  Har aven varit pa nagra stycken nar en fem sex tablastudenter kort timslanga solon, pa samma gang. Mindre bra.

Igar var jag basta kompis med toaletten hela dan, vi hade langalangalanga konversationer och jag trodde aldrig att jag skulle vilja gora nagot annat med resten av mitt liv, tills en rysk meditant slapade med mig till en tibetansk doktor som gav mig krumelurpiller kladda i gront siden och fargglada band. Idag mar jag mycket battre. Var tillbaka imorse och blev friskforklarad. Inga amobor har.

Har fortfarande inte lyckats fatt till nan traff med hans helighet, igar holl han tydligen konferens men jag var for sjuk for att ga. Men det ar tid kvar sa forhoppningsvis, ar det inte for sent.

Tar massor av bilder men det tar jattelang tid att ladda upp, sa ni far vanta tills jag kommer till Europa.

Jag ar tillbaka i Himalaya igen, inte for att jag egentligen akte darifran. Rishikesh ar ju ocksa Himalaya men tillbaks till Himachal Pradesh, varldens tak. Jag ar i McLeod Ganj utanfor Dharamsala. Huvudstaden for exiltibets regering och Dalai Lamas hemstad. Det ar fortfarande skitkallt och regnigt och om natten gar Tor los sa det kanns som man ar pa utomhusdisco. Det ar igen, jag vet att jag tjatar men det ar sa andlost vackert. Det ar svart att ta all den har skonheten pa allvar, att det existerar. Hundarna har skulle jag kunna beratta hur mycket som helst om, de ar skitstora, fluffiga och glada. Man skulle kunna tanka sig att ta med sig nagra hem.

Rishikesh var en bra upplevelse. Mycket yoga, mycket egen tid, mycket varmt. Har umgatts en hel del med en hippie till jungfru som pamint mig om att tid egentligen inte existerar, bara om man tror pa den sjalv och att jag borde lyssna mer pa Beatles.

Jag gick till det nedlagda Beatles ashramet. Som en spokstad. Det finns ett ord som sammanfattar det. Overgivet. Att forestalla sig hur det var nar det begav sig. Nar John Lennon bodde i bungalow nr 6. Det maste ha varit fantastiskt. Det ar stort. Gronomraden nu helt forvildade, nara till Gangans strand, utsikt over hela Rishikesh. Undra hur det var, nar alla rum var fulla? Om de samlades pa taken med bikuporna vid solnedgangen? Om Imagine skrevs dar.

Hela ashramet har utsatts for grovt vald, svart att saga varfor. Kanske ar det de rivaliserande ashramen som forsokt forstora det? Inte omojligt.  

Var till en yogalarare imorse som jag blivit rekommenderad till, Vijay. Han ar jattebra. Jag vill ga varje dag. Vet inte hur lange jag stannar har. Finns massor att gora men det ar ratt kallt. Alternativet ar att flyga ner till Tamil Nadu och traffa Robin pa onsdag eller nat. Jag flyger till London fran Bangalore, men mellanlandar i Mumbai sa hittar jag ingen billig flygbiljett soderut stannar jag har och tar taget till Mumbai.

Sa planen har ar yogayoga, forsoka fa till en date med mr Lama, och nagra naturupplevelser. Idag ska jag naturuppleva en 2km promenad till Bhagsu. Hoppas varen kommit till er med.