Att äta kakan och ha den kvar

Nu har nästan hela sommaren gått. Hittills har det varit den tråkigaste i världshistorien. Jag tror jag kan skriva det utan att ljuga. Jag har inte kommit in på någon skola jag hoppats på, inte gjort något av det jag planerat, men en hel del saker jag planerade att låta bli. 


Det positiva är att jag varit superdisciplinerad med yogan, pranayaman har glömts lite, men jag har ta mig sjutton gjort yoga nästan varje dag sen jag kom tillbaka. Det är bra. Jag tar mig inte framåt, men jag tar mig inte bakåt heller. Sommarrekord. Yogan brukar glömmas bort då.


Det är ju inte så tokigt ändå, att vara här och inte göra så mycket. Kan tyckas en drömtillvaro. Men det har varit rätt trist, kanske för att jag verkligen inte ville åka ifrån Indien, iallafall inte hit igen. Jag avundas folk som kan komma i två veckor och återgå till sina vanliga liv sen. Tänk om jag kunde komma hem två veckor och åka tillbaka till Mysore sen.


Mycket tid har lagts på att tänka på ekonomiska lösningar. Hur jag ska kunna vara i Mysore så mycket som möjligt och inte vara borttappad när jag kommer till Sverige igen. Jag har ju vissa skyldigheter mot Sverige som jag varken kan eller vill komma ifrån. Hittills har jag inte kommit på någon perfekt lösning. Jag kommer på massa lösningar, men alla är helt fluffiga i kanterna.


Det känns som det är lätt att flyta ovanpå överallt, att inte ramla dit eller påverkas, förutom här. Här är man som en pusselbit, man trillar hit och sen blir det nästan omöjligt att ta sig upp igen. Kan det vara för att det är en dal och att bergen har så höga kanter att det är svårt att klättra över eller kanske är det så enkelt som rötter? Ett mysterium är vad det är. Jag brukar ofta tänka på hur jag skulle vara om jag var född i Indien eller fantisera om hur min familj skulle vara om vi varit spanska eller kanske ryska eller amerikanska. Om jag var född indier eller spanjorska, skulle jag vilja vara lika mycket i Indien då som jag vill när jag är svensk? 

Jag tänker mycket på Hitomi och Roger, att jag ändå inte vill ha det de har. De som har bytt alla sammanhang mot frihet. Jag vill kunna ha något slags sammanhang i Sverige, och ha friheten i Indien. Problemet är att jag inte tror på omöjligheter. Jag tror man kan trolla med knäna, men just nu har jag knölat fast dem.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0