Mindrevärdskomplex

Kolla in det här tavi-thenewgirlintown.blogspot.com/ 
sen kan vi prata mindrevärdskomplex. Något av det mest inspirerande på länge. Hur kan hon komma sig? 

Att äta kakan och ha den kvar

Nu har nästan hela sommaren gått. Hittills har det varit den tråkigaste i världshistorien. Jag tror jag kan skriva det utan att ljuga. Jag har inte kommit in på någon skola jag hoppats på, inte gjort något av det jag planerat, men en hel del saker jag planerade att låta bli. 


Det positiva är att jag varit superdisciplinerad med yogan, pranayaman har glömts lite, men jag har ta mig sjutton gjort yoga nästan varje dag sen jag kom tillbaka. Det är bra. Jag tar mig inte framåt, men jag tar mig inte bakåt heller. Sommarrekord. Yogan brukar glömmas bort då.


Det är ju inte så tokigt ändå, att vara här och inte göra så mycket. Kan tyckas en drömtillvaro. Men det har varit rätt trist, kanske för att jag verkligen inte ville åka ifrån Indien, iallafall inte hit igen. Jag avundas folk som kan komma i två veckor och återgå till sina vanliga liv sen. Tänk om jag kunde komma hem två veckor och åka tillbaka till Mysore sen.


Mycket tid har lagts på att tänka på ekonomiska lösningar. Hur jag ska kunna vara i Mysore så mycket som möjligt och inte vara borttappad när jag kommer till Sverige igen. Jag har ju vissa skyldigheter mot Sverige som jag varken kan eller vill komma ifrån. Hittills har jag inte kommit på någon perfekt lösning. Jag kommer på massa lösningar, men alla är helt fluffiga i kanterna.


Det känns som det är lätt att flyta ovanpå överallt, att inte ramla dit eller påverkas, förutom här. Här är man som en pusselbit, man trillar hit och sen blir det nästan omöjligt att ta sig upp igen. Kan det vara för att det är en dal och att bergen har så höga kanter att det är svårt att klättra över eller kanske är det så enkelt som rötter? Ett mysterium är vad det är. Jag brukar ofta tänka på hur jag skulle vara om jag var född i Indien eller fantisera om hur min familj skulle vara om vi varit spanska eller kanske ryska eller amerikanska. Om jag var född indier eller spanjorska, skulle jag vilja vara lika mycket i Indien då som jag vill när jag är svensk? 

Jag tänker mycket på Hitomi och Roger, att jag ändå inte vill ha det de har. De som har bytt alla sammanhang mot frihet. Jag vill kunna ha något slags sammanhang i Sverige, och ha friheten i Indien. Problemet är att jag inte tror på omöjligheter. Jag tror man kan trolla med knäna, men just nu har jag knölat fast dem.


Håll i hatten bara!

Vad har jag då gjort på det senaste med mina radikala revolutionära dagar?

Idag har jag varit i Hudik och ätit mjukglass, förfärats över kommersen tills jag köpte mig en hatt att lugna ner mig i, bytt ut gudskonversationer mot TV konversationer, varit till doktorn som sagt att jag är frisk, mailat en hel del och sökt in på den där skolan som jag tjatat om det senaste året. Hoppas hoppas jag kommer in.


Som det ser ut nu är jag inte så mycket till vegetarian längre, ikväll är pappa och jag bjudna på palt och fläsk hos Bengt och Anita och det tackar man ju inte nej till. Så nu är det kört att bli upplyst, det håller judarna och muslimerna med om också. Vad var det som hände egentligen?


Det som hände är ingenting, det är så tråkigt att vara hemma att jag måste äta upp nån. Lite skönt men mycket händelsefattigt. Jag kopierar CVn och gamla betyg, arbetsintyg och diplom mest hela dagarna. Till helgen ska Emmeli på bal och igår provade vi balfrisyren, lite högt och lockigt som det ska vara på bal. Fint. När jag gick på bal blev alla jättefulla och gjorde slut med varandra, eller Frida och Ove sa att de skulle göra slut och då tyckte jag och Hannes att vi också kunde passa på. Alla gjorde slut, sen blev vi trötta och åkte hem och blev ihop dan efter. Det var inte bättre förr Emmeli, ha så roligt på balen! Undra hur kul det var för Jennie och Ante egentligen?

Mer än så är inte värt att nämnas för tillfället. Ospänningen är lidlig.



Dem dar och asfalten, affarerna, musklerna har ingen rast ingen ro

Adde! Du har blivit senil. Vad hande? Tack forresten! Jag har funderat jattemycket pa wwof, traffade en hel del linsatare i Indien som tipsade om det med. Jag tror det blir mitt nasta steg.

Jag ar i London. Har varit har en vecka snart och sen jag skrev sist har manga saker hant.


Resume:


* Blivit av med parasiterna

* Sagt hejda till Himalaya

* Shoppat i Delhi

* Mellanlandat 6 timmar i Bahrain och blivit uppdaterad pa senaste skriket avdelning burkor.

* Kommit till London utan att forsta hur jag varit borta sa lange. Det kandes som igar.

* Blivit uppdaterad pa mina relationers relationer.

* Stallt en massa krav hit och dit.

* Gatt pa filmmaraton med zombieklassiker till 6 pa morgonen.

* For att bli utelast och inte sovit en blund pa hela natten.

* Innan jag skulle jobba pa Viva (igen), forsta gangen sen jag slutade.

* Fatt bekraftelse pa att jag inte vill gora det igen.

* Dodat orealistiska forhoppningar
* Salt gammalt skrap och halften av det jag shoppade i Delhi.
* Tjanat nog pengar for att aka hem till Sverige.

Har inte kopt biljett an, ska kolla nu. Aker antagligen pa onsdag. Ring och skriv, jag vill traffa alla. Blir minst hemma i Ljusdal en manad, men kommer ha begransad ekonomi att halsa pa nagon. Forhoppningsvis inte, men antagligen.

Jag vill frisera sa manga som mojligt, ova mina yogalararkunskaper, och salja av 5 par jattefina bruna mockasandaler fran Indien. Ring ring ring. Skriv skriv skriv.

Allt ror sig, vaxer i varen fast husen stallt sig over graset. Solen skiner pa Londons gator och jag kan inte minnas att de nagonsin varit sa rena och organiserade. Pa kvallarna utanfor Shelley house trangs skrikande ravar, burkor fran Bahrain, angsliga popluggar fran Shoreditch och ekorrarna har arets fest i papperskorgen. Det ar inte sa tokigt men inte sa halsosamt. Kanns som jag haft en effektiv vecka och donat med vad jag behovt, nu ar det val anda sommarsverige va?

Camilla! Jag har druckit massa vin nu, och jag ar talig som Arvid. Pilla upp bag in boxen, jag tar med nag champa!


Indiska parasiter+ Tibetanskt sjukhus= sadar kombination

Ja men jag hade ingen amoba, men jag har fatt parasiter. Sa igar var jag pa det storsta tibetanska sjukhuset i varlden. Ratt intressant upplevelse forutom att jag bara ville klykas.

Ni ar sakert ratt bekanta med tibetanernas situation, att Kina sager att Tibet tillhor dem och att tibetanernas tvingats fly till Indien. Indierna ar ju ett mycket spirituellt oppet folk och har inga problem med att tibetanerna bygger upp buddhistiska tempel och att de flesta restauranger serverar momos istallet for thalis, eller att tibetanerna lockar massvis med turister varje ar. Men nar det kommer till att reparera vagar eller sjukhus vill den indiska regeringen inte hjalpa till, vilket resulterar i vagar som bara kan passeras till fots och sjukhus som ar smutsigare an toaletterna i Stockholms tunnelbana.

Sa efter att ha hangt pa toaletten pa guesthouset i tva dagar tankte jag att det var bast att ga till sjukhuset innan jag blev for sjuk for att kunna ta mig dit. Sa jag gick ner till McLeod Ganj, med cirka 8 toalettpauser i skogen och tog sen en riksha till Dharamsala dar Delek Hospital ligger.

Sjukhuset var fullt med folk och pa plats fanns tva lakare. En tibetansk och en amerikansk volontararbetare. Det finns en toalett pa hela sjukhuset och det enda som finns att tvatta sig med (inget toapapper i Indien) ar en gammal papperskorg fylld med vatten. Det ar inte sa rent, men effektivt.

Jag kom, fick lamna in prover for lab analys, vanta en timme, fick svar och medicin och kunde aka hem. Totalt betalade jag 51rs, vilket ar ca 7 svenska kr.

Igar var inte sa bra dag, men idag kanner jag mig nastan helt frisk. Jag har flyttat ifran Little Italy, med den indiska familjen eftersom mamma Anji borjade komma in i mitt rum och uppmana mig att badda sangen och sopa golvet. Kandes som en onodig situation och nar hon sa att jag inte fick anvanda elen till att laga mat, sa trottnade jag och flyttade upp till min kompis Magda pa Evergreen Cafe.

Jag och Magda virkar, pratar sjukdomar, bakterier, virus, och olika satt man kan do pa och ater angkokta gronsaker. Inte sa tokigt.


Om en vecka kommer jag vara i London, vilket kanns konstigt och roligt. Nar jag var i Mysore dromde jag mardrommar om att jag vaknade upp pa Arlanda flygplats, men det kanns annorlunda nu. Det ska bli kul.

Men jag varnar er, det har varit manga kommentarer pa det senaste om bag in box partyn. Visst jag kommer stalla upp, men jag har inte druckit ett endaste pilledutt alkohol pa 7 man. Forsta. Inte ett enda pilledutt. Man far akta sig for att leva, annars dor man.


Jajajajaja!

Yes. Jag har lyckats tjata till mig att fa aka hem fran Delhi istallet for Bangalore. Jag har tjatat och gnatat med STA varenda dag i tva veckor nu, skam den som ger sig. Ar det nat jag lart mig av mina israeliska vanner sa ar det att fixa balachan om man inte far som man vill. Eller som Dalai Lama sager: Never give up, no matter what happens never give up.

Hmm lite olika dimensioner pa min och tibetanernas situation.

Iallafall sa ar jag sa glad att jag kan aka fran Delhi och slippa kuska ner med tag en vecka till Bangalore. 11 dagar till i Bhagsu!

Bhagsu ar en liten bergsby som ligger pa 2000m hojd ovanfor McLeod Ganj. Jag bor i ett guesthouse som drivs av samma nepaleser som drev  guesthouset jag bodde i pa Paradise beach. Jag har inget riktigt tak, utan mer en pressening men sa lange det inte blaser ar det ratt mysigt. Mina grannar ar en indisk familj. Det ar mamma Anji som styr med jarnhand och klagar pa pappan som ar fortjust i party. Dottern Anita som ar 20, och inte far lamna huset och langtar till hon blir gift om tre ar, och brorsdottern Binki som ar 15 och jobbar som piga. Annorlunda liv.

Jag har klagat mycket under min tid har i Indien, att det ar pafrestande att resa i ett land dar kvinnor inte har nagot varde, att folk tror att du ar prostituerad for att du gar ensam pa gatan, men jag kan ju alltid ringa Gulf och klaga. Aka nan annanstans. Pengar ar min enda begransning. Anita och Binki har ingen frihet alls, inte ens friheten att uppfostra sina kommande dottrar annorlunda. Det ar svart att forsta, nar man pratar med nagon som har samma tillgang till engelskan som jag sjalv har.

Bhagsu ser ut som Korsbarsdalen i Broderna Lejonhjarta. Blommande korsbarstrad, omgivet av snokladda berg,  med en utsikt som aldrig tar slut. Det ar var och det kalvas och kvittras overallt. Dvarggetter med rosa pals,  asnor, hastar och mulor med varierande procentantal. Det finns kurser i allt man kan tanka sig har. Mycket musik och konstkurser, men aven hur man kan lara sig ga pa eld, indisk tempeldans, smyckestillverkning, motorcykelmekarkurser m.m. Jag gar bara pa yoga och en polsk tjej haller pa att lara mig att sticka.

Det ar mycket unga ensamresande tjejer har, har aldrig sett sa manga nan annanstans i Indien. Sa jag ar i gott sallskap. Det trekkas, yogas, ritas, lases och stickas om dagarna och om kvallarna samlas alla musikstudenter och haller konserter med varierande resultat. Var pa en otrolig bra nan kvall sen med ett japanskt par.  Har aven varit pa nagra stycken nar en fem sex tablastudenter kort timslanga solon, pa samma gang. Mindre bra.

Igar var jag basta kompis med toaletten hela dan, vi hade langalangalanga konversationer och jag trodde aldrig att jag skulle vilja gora nagot annat med resten av mitt liv, tills en rysk meditant slapade med mig till en tibetansk doktor som gav mig krumelurpiller kladda i gront siden och fargglada band. Idag mar jag mycket battre. Var tillbaka imorse och blev friskforklarad. Inga amobor har.

Har fortfarande inte lyckats fatt till nan traff med hans helighet, igar holl han tydligen konferens men jag var for sjuk for att ga. Men det ar tid kvar sa forhoppningsvis, ar det inte for sent.

Tar massor av bilder men det tar jattelang tid att ladda upp, sa ni far vanta tills jag kommer till Europa.

Upp och ner ner och upp grisen gal i granens topp, och en mus i vart hus svar och tuggar snus, lammen skaller varper karameller, hunden jamar, lilla grisen gal!

Jag ar tillbaka i Himalaya igen, inte for att jag egentligen akte darifran. Rishikesh ar ju ocksa Himalaya men tillbaks till Himachal Pradesh, varldens tak. Jag ar i McLeod Ganj utanfor Dharamsala. Huvudstaden for exiltibets regering och Dalai Lamas hemstad. Det ar fortfarande skitkallt och regnigt och om natten gar Tor los sa det kanns som man ar pa utomhusdisco. Det ar igen, jag vet att jag tjatar men det ar sa andlost vackert. Det ar svart att ta all den har skonheten pa allvar, att det existerar. Hundarna har skulle jag kunna beratta hur mycket som helst om, de ar skitstora, fluffiga och glada. Man skulle kunna tanka sig att ta med sig nagra hem.

Rishikesh var en bra upplevelse. Mycket yoga, mycket egen tid, mycket varmt. Har umgatts en hel del med en hippie till jungfru som pamint mig om att tid egentligen inte existerar, bara om man tror pa den sjalv och att jag borde lyssna mer pa Beatles.

Jag gick till det nedlagda Beatles ashramet. Som en spokstad. Det finns ett ord som sammanfattar det. Overgivet. Att forestalla sig hur det var nar det begav sig. Nar John Lennon bodde i bungalow nr 6. Det maste ha varit fantastiskt. Det ar stort. Gronomraden nu helt forvildade, nara till Gangans strand, utsikt over hela Rishikesh. Undra hur det var, nar alla rum var fulla? Om de samlades pa taken med bikuporna vid solnedgangen? Om Imagine skrevs dar.

Hela ashramet har utsatts for grovt vald, svart att saga varfor. Kanske ar det de rivaliserande ashramen som forsokt forstora det? Inte omojligt.  

Var till en yogalarare imorse som jag blivit rekommenderad till, Vijay. Han ar jattebra. Jag vill ga varje dag. Vet inte hur lange jag stannar har. Finns massor att gora men det ar ratt kallt. Alternativet ar att flyga ner till Tamil Nadu och traffa Robin pa onsdag eller nat. Jag flyger till London fran Bangalore, men mellanlandar i Mumbai sa hittar jag ingen billig flygbiljett soderut stannar jag har och tar taget till Mumbai.

Sa planen har ar yogayoga, forsoka fa till en date med mr Lama, och nagra naturupplevelser. Idag ska jag naturuppleva en 2km promenad till Bhagsu. Hoppas varen kommit till er med.

Kvantitet vs Kvalitet

Det ar bra, jag trivs har. Har flyttat in pa Ved Niketam ashram nara Rhamjhula. Fint och ganska slappt. Reglerna ar enkla. No sex, no drugs, no rock n roll och vara tillbaka innanfor grindarna innan kl 10 pa kvallen.  Rummet kostar 100rs natten och fyra klasser ingar. Meditation kl 7, hatha yoga kl 8, Filosofi kl 10.30  och hatha yoga igen kl 17. Ratt bra deal. Yogan ar lite sisadar dock. Ingen prat om andning, utan mer unga spanstiga indiska pojkar som utmanar en att knyckla in kroppen i olika vinklar sittandes pa en scen. Inget ar obligatoriskt sa jag har provat runt lite och detta ar vad jag kommit fram till.

Det finns ett outtomligt utbud, av allt en europeisk/japansk/amerikansk new agehungrande livsled Johansson/Hayashi/Smith inte ens skulle kunna dromma om i sina vildaste drommar. Jag har de senaste dagarna fatt veta bade det ena och det andra. Vissa saker mycket anvandningsbart och annat som jag kanner mig ratt konservativ infor.  Jag har fatt lara mig hur man kommer at udijana bandha, att kvinnors menstruationscykel ar onaturlig och tyder pa avsaknad av upplysning, att blundablundablunda, att lyssna pa den kosmiska energin, att kanna yin och yang i fingrarna, att visualisera chakran, att knipa allt vad jag kan med anus, om fordelarna med celibat, att uttrycka min personlighet genom aum, att dricka mycket vatten, att gora sirsasana C, att inte bara frukt synligt. Tre dagar i rad har jag blivit avstulen min frukt av hungriga apor. Man brakar inte med aporna. De behover bara visa tanderna och jag slapper gladeligen allt jag har.

Jag har blivit forkyld. Trist. Man kan bada i Ganges har, det ska tydligen vara renaste stallet. Det finns jattefina strander med vit finkornig sand, men det far vanta lite. I eftermiddag ska jag hanga pa nagra polacker jag traffat till Beatles gamla ashram, Maharishi Yogi Ashram. Det ligger alldeles runt knuten fran mitt ashram. Det har varit nedstangt lange av den indiska regeringen, eftersom det favoriserades av de vasterlandska turisterna, men det ar oppet for besok sa det ska bli kul. Tydligen skrevs White album dar.

Har traffat manga manniskor jag traffat i andra delar av Indien har. Vi resande ar ju inte sa sjalvstandiga. Vi ror oss i cirklar pa ungefar samma stallen. Men det ar trevligt, nagra namaste kanske en chai och historierna om vad som hant sen vi traffades sist och skvaller om gemensamma bekanta. Kan det bli mer smastad an sa?

Har hittat en jattebra ashtanga larare har, men det ar dyrt. Kanske kostar jag pa mig en eller tva lektioner till. Ashtanga ar min teknik, sa himla roligt. Har funderat mycket fram och tillbaka pa Vipassanan, kanns som det skulle vara bra och att man "borde" nar man har chansen. Men arligt talat. Det verkar sa trakigt. 10 dagar med mig sjalv i ett rum nar hela Indien skriker utanfor? Det far bli en annan gang.  Borjar kanna av att jag har lite tid kvar. En manad ar mycket for manga, men i relation till tiden jag varit har kanns det som att det ar mycket jag vill forsoka klamma in.

Storasyster, du har ratt du med. Men vad gor 4 veckor for skillnad? Jag kommer ju snartsnartsnart.

Rishikesh

Jag tog mig in i bussen och lamnade Varldens tak bakom mig. Alldeles for kallt, alldeles for mycket hebreiska. Nu ar jag i Rishikesh och det ar ocksa vackert vackert. Egentligen har jag knappt varit utanfor dorren an, men det ar mycket yogaprat och folk ser ratt balanserade ut. Sa skont. Sa mycket obalans pa slutet.

Det var hit Beatles akte pa 60 talet, och hamtade inspiration. Jag hade min forsta yogalektion imorse. Hatha yoga. Skittrakigt. Ojojoj. Flummigt. Var yogalarare sjong alla instruktioner pa knackig engelska vimsade omkring med rokelse och uppmanade oss att blundablundablunda. Na, ska det vara sa har jag roligare sjalv.

Har fatt manga rekommendationer om ashram och yogalarare har sa jag ska val borja gallra lite idag. Prova lite olika. Har gjort sa mycket ashtanga nu att det skulle vara kul att prova nat annorlunda, samtidigt sa ar jag ju kar i ashtangan sa det kanske ar battre att utveckla den mera. Om jag kan. De senaste manaderna har jag gjort ratt snabba steg framat sa man kanske skulle ta det lite lugnt. Hungriga Hanna.

Jag tror jag stannar har ett tag. Det ar varmt och soligt. Jag har hittat ett fint guesthouse med utsikt over Gangan.  Det ar bara en manad kvar nu. Har borjat planera en del infor Europa. Inget konkret. Mer bara att det finns i narheten hela tiden. Att jag kan kanna att det pagar ett liv utanfor Indien, bortanfor mig. Kan ni tro mig? Det ar tydligen sant.

Tack Adde for inlagget, det ar lite sa jag diskuterar med mig sjalv har. Jag ar ratt less pa att halla reda pa mig sjalv hela tiden, att aldrig kunna vila i manniskor men samtidigt tanker jag pa hur tom och gra Hotellgatan ser ut fran fonstret och hur ful Ambassaden ar. Hur kunde de gora den sa ful? Vad ar det for ambassad egentligen. Ambassaden for forna Sovjetunionen? Ful. Har en del kontakt med London. Langtar dit, tom till de oranga gatlyktorna over Roman road. Det trodde jag aldrig jag skulle. Det ar ratt fult det med.

Bollybellywood

Jahapp tjolahopp, det blev ingen Vipassana. Istallet hittade jag en ny kompis och vi bestamde oss for att ta oss upp till Himalayas topp. Mycket snabbt beslut, mycket ogenomtankt.  Men vi tog oss en 40 timmars resa med bade buss och tag och vi var trotta och vi var framme.

Vi hittade guesthouset dar resesallskapets kompisar bor, och ungefar en kvart efter att vi checkat in kom stora Bollywood teamet och castade dessa 3 gossar att spela statistterroristmilitarer i en actionfilm. Bollywood lovade 1000rs per dag och gratis hotell. Gossarna ropade:
 -6000 per dag, privatchauffor och fri roomservice!
Och fick det.

Sa inte sa tokigt. Fast under denna casting borjade jag kanna att nagot var pa tok. Magen risslades och rasslades. Det kanske racker att saga att jag inte anvande roomservicen en enda gang. 

Sa 3 dagar kollandes pa HBO i lyxiga hotellrummet med Himalaya och hela varlden utanfor. Det ar skittrakigt att vara Bollywood hangaround. Men tur, for nar magen protesterade som mest kom Bollywood doktorn med antibiotika och socker och salt vatten losning. 

Nu ar jag frisk. Det ar sa vackert har att det ar svart att beskriva. Kort kommer. Det ar snokladda berg, turkosa floder, skogar med lovtrad, granar och palmer blandade. Det ar alla arstider och europeiska landskap pa samma gang.  Det ar ocksa skitkallt, men jag har kopt upp mig pa ett storre fleece forrad an jag i hela mitt liv kastat bort, sa det gar bra.

Idag har vi vilat, imorrn ska vi ga upp till en av byarna som ligger uppe i bergen och eventuellt stanna nagra dar. Det ar en hel del hebreiska omkring, faktiskt sa mycket sa det ibland kanns som att mina oron ska ramla av. Sa jag aker nog vidare snart. Kanske till McLeod Ganj, kanske till Rishikesh. All den har kylan dock ger mig lite hemlangtan. Jag borjar kanna mig ratt nojd med mitt resande nu, att det kanske ar dags att bege sig mot Europa igen.  Far se hur det blir.

Mammapappa- Ringer snart, oroa er inte och skriv inte i kommentarena snalla. Snalla.

BrorSyster- Jag saknar er med. Nar ska vi resa ihop?

Nystadat

Det jag skrev sist ar inte hela sanningen. Sanningen ar att jag trodde att jag blivit hjartekrossad, men egentligen hade jag glomt bort halften av vad som hant de tva sista veckorna i Gokarna. Jag trodde inte att jag hade sa god formaga att fortranga saker. Man kan ju fraga sig sjalv hur manga andra lador jag glomt att marka upp i mitt huvud.

Jag har rotat igenom Gokarna ladan de senaste dagarna och hittat en hel del skrot. T. ex att den har fransmannen trodde sig vara Shiva, forstoraren och att han skulle doda mig. Jag forstar nu att jag varit valdigt radd for honom, fast jag inte riktigt erkant det for mig sjalv. Han sa forlat, men han sa manga andra obehagliga saker till mig som en sund person bor reagera mot med radsla. Jag reagerade genom att byta ut somn och mat mot stirr och tystnad.

 Jag har svart att forsta nu hur jag inte bara akte darifran nar det startade, men han var ju en av oss. Vi ville inte tro att det var pa allvar, att han verkligen blivit tokig. Ingen vill se en van pa psyket, speciellt inte i Indien och ingen vill dra in polisen till paradiset. Sa det var vad som hande. Inget krossat hjarta.

Jag hittade Hitomi. Pa en trancefest. Hon har faktiskt blivit hjartekrossad och har heller inte haft sa roligt pa det senaste. Vi har en teori dock. Att Shiva forstort extra mycket eftersom det var hans fodelsedag, Shivaratri vid sista svartmane. Han fick lite stadmani. Nu ar ladorna uppmarkta och nya hyss ar pa ingang.

Om Goa. Det AR ett turistmayhem. Men. Det ar fortjusande. Husen ar vackra, manniskorna ler, maten ar god, shoppingen ar bra och man behover inte tacka armar och ben, vilket ar ratt skont i 40 gradig varme. Jag bor i ett rosablommigt partytalt ovanpa Valentina guesthouse. Badar, solar, skriver, ater och forsoker klura ut den har trancekulturen som har sitt hogsate har. Jag fattar ingenting. Hela upplagget kanns lite ofrascht. Dalig musik, fula klader, konstiga frisyrer. Det paminner mig om hardrocksscenen dar allt fastnat nanstans runt 1981.  Jag skulle gissa att trancescenen fastnat pa 1993. Ja, jag vet. Jag forstar inte alls. Hitomi forstar. Hon alskar det.

Pa mandag aker jag till Jaipur pa 10dagars buddhistisk tysthetsmeditation och forhoppningsvis kamelsafari i oknen. Jag tror jag kommer forsta det battre. Just det, jag har mindre an 2 man kvar av min Indienresa nu och faktiskt borjar tanken pa Sverige fa lite glans.

Nere men uppe pa 2 (fast motsatt)

Ja nu ar jag i Goa fast det inte var meningen. De senaste tva veckorna har varit lite problematiska sa jag hoppas verkligen det ar over nu. Historien kommer har: 

Den har galningen, fransmannen blev tokig nar hans tjej gjorde slut, och jag vaknade av braket. Jag trodde han slog henne sa jag sprang over, men da hade det lugnat ner sig och man vill ju inte stora blablabla, sa jag gick tillbaka till mitt slott dar diabetikern sov. Han vaknade och ganska snabbt var vi inbegripna i ett samtal om jamlikhet som slutade i katastrof. Vara asikter om manniskovarde ar inte sarskilt lika...

Galningen akte tydligen till Hampi och rokte spikklubba med en sadhu nar hans tjej gjorde slut. Dalig ide. Speciellt nar samma sak hande forra aret sa franska ambassaden fick skicka honom till psyket i Goa. Jag och diabetikern blev for ovrigt inte sams men lyckades glomma alltihop. 

2 dagar efter, nar jag gick tillbaka till slottet efter yogan var det helt morkt ute. Jag sov lange pa morgonen och gjorde yoga vid solnedgangen istallet. I slottet satt  vad jag trodde var diabetikern, sa jag sa hej och fragade hur det var. Jag fick inget svar, men upptackte att det var fransmannen som satt dar. Han hade rivit sonder mina bocker. Jag blev arg och forsokte ta av honom bockerna. Jag trodde det var min anteckningsbok dar jag samlat allt jag skrivit, intervjuer mm. Nar jag tog tag i boken blev han arg och skrek och puttade mig in i vaggen sa jag slog upp benet. Jag var bade radd och arg och sprang ut for att hamta hjalp. Ganska snart kom tre killar och drog ut honom fran slottet. Det visade sig att han inte rivit sonder mina anteckningsbocker, utan 3 romaner och ett ritblock. Sa det kunde vara varre.

Det kandes inte sa kul att sova i slottet efter det. Slottet ar helt oppet, pa en klippa med tva dorrar, endast tackta av bambumattor. Sjalva ideen med Paradise ar ju att man ska kunna lita pa varandra. Alla ar i samma situation. Det ar synd att dessa projekt funkar sa sallan. Sa i tva natter sov jag nastan ingenting och forsokte undvika galningen sa mycket som mojligt. Jag tror han tyckte det var lite kul, att jag blev radd och ledsen. Sa jag hangde med diabetikern hela tiden. Vantade pa att hans insulin skulle komma med posten. 

Det visade sig att insulinet aldrig var skickat, och att den har diabetikern anvande det som en ursakt for att han egentligen inte ville lamna stranden. Sa.

Jag ar i Goa nu, kom igar. Letar efter Hitomi som inte har nan telefon. Sprang in i hennes kille igar kvall sa jag borde hitta henne idag. Kanner mig ratt arg pa mig sjalv, for att jag igen har lyckats strunta i alla varningssignaler och bara kort pa. Det kanns som jag gjort ett misstag, jag gjort manga ganger forr. Sa. Dagens projekt ar att forsoka hitta Hitomi och kolla pa tag norrut. Jaipur eller Varanasi. Vill aka sa fort som mojligt. Goa ar inte vidare varst. Goa ar ett turistmayhem. Trist trist trist, men ojojoj solen skiner och jag har kopt nya byxor och snart hittar jag Hitomi. Lyxproblem ar vad det ar. Jag ar ett pucko.

Nytt

Ah pappa har brutit larbenet, det var ju inte bra. Fast for Klappapojkan kanns det knappt. Det dar har man ju hort talas om forut. Yohoo mamma nu kan ni kolla pa Formel 1 varendavarenda dag tillsammans. Kul.

Ja vad ar det som har hant da eftersom jag aldrig hor av mig till nagon. Ja inte sa mycket alls. Jag har varit i Paradise en manad nu, men ska jag vara helt arlig sa kanner jag mig ratt fardig med strandlivet. Forstar att ni inte kan forsta, men jag borjar sakna lite kulturrrrrr. Faktiskt har en hel del folk tappat forstandet pa stranden pa det senaste. Pa ett mindre bra satt. Jag antar att det ar isoleringen och lappsjukan som far gamla monster att krypa fram ur dammet. De flesta akte forra veckan sa vi ar kanske 20st kvar nu. Dagstrippare kommer in med fiskebatarna. Tittar pa stranden, hundvalparna och delfinerna i vattnet. Vi sitter pa restaurangen, tittar i menyerna och pa fransmannen som borjat skalla och prata om horribleterriblethings in the future. Just det har fallet ar riktigt illa. Det har 100% snott for honom.

Hitomi akte for 5 dagar sen till Goa och jag stannade kvar. Kanns lite som jag kan Goa och jag har bara tva manader kvar pa mitt visum sa det skulle vara roligt med nat nytt.  Jag sa att jag skulle halsa pa henne i Goa, men det kanns som det inte kommer bli av. Forhoppningsvis traffas vi i Rishikesh. Det finns ingen nagonstans som Hitomi. Ni skulle bli stumma av forundran. Pa ett bra satt.

Sa ingen hippiemarknad for Hanna den har gangen. Det ar precis som ni tror. Jag har gatt och blivit lite fortjust i den har diabetikern. Sa vi ska vanta pa att hans insulin ska komma, sen aker vi antagligen norrut. Till Varanasi, varldens aldsta  stad!? Dar har vi planerat att vara allmant kulturella. Lasa, rita och kolla pa de brinnande liken. Jag tror det kommer bli intressant.

Tack for alla mail, det ar trevligt att veta att jag finns kvar fast jag inte ar dar. Jag har ingen mojlighet att svara for tillfallet. Nar datortiden blir billigare och uppkopplingen snabbare kommer jag kanske tom att gora ett forsok att ladda upp lite bilder!

Ut ur taltet, genom sanden in i havetlivet

Det ar fortfarande inte mycket som hander. Vi har varit har tva veckor snart, och vi borjar val raknas som invanare nu. Jag tycker om det. Har traffat nagra svenskor som ar trevliga. Vi pratar svenska och jag kanner mig som Anita Ekberg. Avstandet mellan huvud och mun ar sa litet att jag ibland inte hinner ga igenom mina ord innan jag sager dem. Exotiskt va?

Jag ar skitbrun och det kanns ocksa lite exotiskt. Vi flyttade ur taltet igar och delar en bambuhydda pa ben nu som ligger i Little Tokyo delen av stranden. Vi kallar omradet det eftersom alla japaner bor dar. Alla japaner ar Hitomi och Aki. Taltet var bra, men mina ben pekade ut utanfor och de tva sista dagarna flyttade 50 pissmyror in utan att ens erbjuda sig att dela pa hyran. Sa vi fick nog.

Jag har snickrat en skal av kokosnot och sytt om den andra av mina indian housewifeklanningar till en liten topp och kjol. Fint. Det tar verkligen lang tid att sy for hand. Nagra som akte har kommit tillbaka till stranden igen. Det ar nog inte sa latt att aka nan annanstans efter det har. Manga stannar flera manader. Krakorna har tydligen hallt pa sa har fram och tillbaka jattelange. Flyttfaglarna.

Jag haller pa att lara mig att spela gitarr! Vi har en neverending jammingsession i shantigarden. En israelisk kille som akte for nagra dar sen larde Shtoni ett bluesriff med 3 ackord, sen tror jag hon fick natslags lararnoja och larde i princip alla samma riff. Sa, hela tiden utan stopp, lyssnar du pa ratt sida av djungeln sa finns det nanstans nan pa stranden som plinkar. Lite fint. Att alla lart sig litegrann.

Hitomi ar ratt bra pa gitarr och kan manga fina psalmer fran Brasilien. Jag har funderat pa hur jag ska kunna komma ihag dem nar vi skiljs at, men nu har jag varsta motivationen att lara mig spela. Ingen Ipod, ingen CD, bara fingrar och minne. Sa aven om det pa ytan kan tyckas att jag sniglar omkring sa lar jag mig mycket har.

 Igar var hela stranden tackt av bla maneter, och bakom vart nya stalle finns det 5 hundvalpar som precis oppnat ogonen. Just det, en hollandare hittade en musbebis utanfor Paradise Cafe forra veckan, och jag lovade lite att jag skulle ta hand om den. Men jag kande att jag blev lite overdrivet fast vid den sa igar tog han med sig den till Hampi. Det kommer bli en backpackermus.

Roligt att hora att du ar kar, det var val pa tiden igen! Bror. Lagg ut allaallaalla bilder pa facebook sa jag far se vad det ar fragan om. Jag har forresten stiftat bekantskap med en irlandare som precis fatt diabetes, och jag namnde att du hade det och nu fragar han mig om massor hela tiden. Ja jag tankte att jag skulle ge ut din mailadress, han fragar om pumpar och transplantationer och allt mojligt. Hur mycket har du undersokt alternativa metoder?  Anvander du stickorna hela tiden? Det verkar inte vara sa enkelt.

Ok.

Antligen Gokarna

Jag och Hitomi tog semisleeperbussen fran Mysore till Murdeshwara.  Jag tror den kallas semisleeper eftersom man sover semi mycket. Inte sa mycket alls faktiskt. Hitomi sov hela vagen. Pa satet bakom mig kraktes en indier ut genom fonstret 1/4 del av resan. Aven om alla coola kids sitter langst bak i bussen, forsvinner glamouren lite om man kraks. Det ar ett faktum. Vi kom fram till Murdeshwara sju pa morgonen och tog fyra olika lokalbussar till var Gokarna. Darifran tog vi en annan lokalbuss till slutstationen vid havet.

Darifran stegade vi ut i 40gradig varme med vara stora ryggsackar och paborjade var djungelvandring over berg och dalar. Efter 1 timme och mycket svett oppnade sig djungeln for havet. Stranden kallas Paradise beach och det ar latt att forsta varfor. Det ar nog tur att det ar sa pass krangligt att ta sig dit, annars skulle nog hela stallet slukas upp av resorts. Att ga langs hela stranden tar hogst 10min och totalt ar vi kanske 50 personer boende. Vi har de klassiska backpackernationaliteterna. Israelerna. Tyskarna. Engelsmannen. Svenskarna. Danskarna. Fransmannen. Japanerna.
Det ar i det stora hela en mycket annorlunda upplevelse an sist da jag bodde pa aum beach, dar jag traffade Mike. Ni vet. Jag vet. Hela herstorien.

Vi har inte el eller rinnande vatten pa plats, sa mycket av dagen far organiseras efter ljuset. Jag och Hitomi taltar, sa oftast vaknar vi nar krakorna har sammantrade runt sju tiden, vrider oss lite, gar upp, forsoker hitta en plats dar sanden ar tillrackligt hard for yoga och tillrackligt langt ifran vattnet. Yogar. Pranayamar. Minglar med havet. Minglar med solen.  Ater fruktsallad med papaya och banan. Syr eller snickrar lite fritt och konstnarligt. Kanske skriver eller ritar. Kanske hittar en bra bok. Badar. Solar. Torkar. Duschar nar campingpersonalen hamtat sotvatten. Ater thali, dricker chai. Umgas lite. Tittar pa solnedgangen. Somnar. Ett litet och stort liv pa samma gang. Jag tror det ar det basta sattet att leva pa. Men alla vet att det bara ar for en liten stund. Att alla fria hippies en dag maste sla av alarmet och ga upp och jobba.


Jag jobbade mycket i Mysore. Tillrackligt for att leva minst en manad har. Bra. Jag ar forresten certifierad yogalarare nu, sa det ar bara att fraga om ni har nagra filosofiska sporsmal. Det sista Iyengarji sa till oss var:

-Thank you for your cooperation. Be happy!

Vi ar glada. Jag ar glad. Bra satt att avsluta nagot. Grattis Camilla forresten!!! Be happy!

Sa idag har jag och Hitomi varit in till Gokarna och handlat lite snacks och tyger som jag ska skicka till Kirsten i Mysore. Snart ska vi springa till bussen och aka tillbaka till stranden igen.

Det ar ratt svart att hora av sig for mig. Min telefon funkar inte pa stranden och vi har inget internet pa mindre an en timmes gangavstand. Vill ni nat kan ni val komma och saga till, men akta er for att ga in pa private property omradet. De har en stor hund som vaktar. Ga upp for den branta stigen pa sidan. Nar du ar uppe pa toppen ser du vattnet, sa folj bara stigen sa hittar du. No problem madam. Everything milega in India.
 
Jag vet inte nar jag kommer hem an, det beror mest pa min ekonomi. Planen ar att vi ska hyra oss ett hus och att jag ska borja jobba tva dagar i veckan pa hippiemarknaden och klippa har i Goa. Om det inte funkar andrar jag om min biljett och aker hem i slutet av mars, funkar det ok aker jag hem i slutet av april, funkar det jattebra sa vet jag inte. Visumet gar ut i maj och man kan bara fornya 3 man nufortiden. Sa vi far se... Saknar manga, manga, men vet hur det ar att sakna Indien och snigellivet sa jag har ingen storre lust att aka tillbaka an. Ni forstar vad jag menar. Be happy.


Om

Min profilbild

Hanna

RSS 2.0